S*Milliminas 

  

 

Nils

1/8-01 - 5/5-06
 

Nils var min andra katt och även han en huskatt, en blå och vit sådan.

Jag hade länge önskat mig en "grå"katt och när jag såg en femman-annons åkte jag och mamma och köpte Nils utanför Ludvika.

Nils var en mycket speciell katt. Han var extremt kobent bak, så kobent att hasorna nästan tog i varandra när han gick. Han var lite efter i sin mentala utveckling, hade han varit människa hade han nog haft någon typ av förståndshandikapp. Han var otroligt snäll och trodde gott om alla.

Pappa kallade honom för "Emil" för det hände alltid saker där Nils var. Det skramlade och ramlade och han såg ut som ett frågetecken när man tittade på honom och frågade vad han gjorde.

 

En sommarkväll när vi var vid sommarstugan och jag ropade på Nils och Alva för att de skulle komma in för kvällen kommer bara Alva. Jag och pappa börjar gå runt och leta och ropa efter Nils. Tiden går och ingen Nils... Med tårarna i halsen vänder vi hemmåt och ser mamma stå på gården och leende peka på den stora sten som är ner mot vägen.

Där ligger Nils ihopkurad och ser fulli .... ut! Där har den lilla lurifaxen legat när vi gått runt och letat och ropat!

 

En annan sommarkväll även denna gång vid sommarstugan. Ropar på katterna och Alva kommer som ett skott! På vägen in till grannen ser vi Nils komma pillimasande i sakta mak efter vägen. "Nils!" ropar jag "kommer du?"  Vad gör katten? Jo, han stannar och luktar på en smörblomma! Sen fortsätter han hemåt... Man ska inte stressa var Nils filosofi i livet...

 

Men tyvärr fick jag inte ha min Nils hos mig så länge. Han hade något fel på sitt DNA så hans immunförsvar slutade fungera och han blev sjuk av sina egna baciller.

060505 fick han somna in och nu vilar han på sitt favorit ställe vid den stora stenen nere vid vägen vid sommarstugan.